Vår dagliga fix gör att vi orkar
Folk som blir journalister har ofta en vision. Den består antingen i att ändra världen/berätta folks historier/bli känd. Yrket omges av en mystik och något häftigt. Att jobba med media.
De flesta vet mycket väl när de börjar plugga till journalister att det är en tuff arbetsmarknad. Men exakt hur tuff är man lyckligt ovetande om tills man sitter mitt i ovissheten och osäkerheten över vad som ska hända nästa månad.
Att jobba med media anses vara flashigt. Men det många inte vet eller förstår är att det också är slitsamt. Framförallt psykiskt. Att varje dag vara på tå, uppdaterad, engagerad kostar på. Lägg där till en konstant prestationsångest över att inte vara tillräckligt bra. Att inte ha tillräckligt många idéer, att inte hitta rätt personer, att inte leverera.
Sen är det olika på olika redaktioner. Naturligtvis. Men så länge man jobbar på det Stora företaget så är det också lika med Stora förväntningar och höga ambitioner. Det måste inte bara vara bra, det ska helst vara perfekt.
Vad är det då som gör att så många journalister fortsätter? att vi fortsätter kämpa och tampas med prestationsångesten?
Jo. Det handlar om att se sitt namn i tryck, höra sin röst i radio eller se sig själv på tv. Har man dessutom någon gång jobbat med direktsändning så är man garanterat fast. Fast i att känna adrenalinet rusa och veta att det är många människor som lyssnar eller tittar. Det är sånt man blir beroende av väldigt lätt. Och det är ett beroende man fastnar i. För vem är man när man inte hörs och syns längre?
Fast det är klart. Ibland undrar jag vad jag håller på med.
De flesta vet mycket väl när de börjar plugga till journalister att det är en tuff arbetsmarknad. Men exakt hur tuff är man lyckligt ovetande om tills man sitter mitt i ovissheten och osäkerheten över vad som ska hända nästa månad.
Att jobba med media anses vara flashigt. Men det många inte vet eller förstår är att det också är slitsamt. Framförallt psykiskt. Att varje dag vara på tå, uppdaterad, engagerad kostar på. Lägg där till en konstant prestationsångest över att inte vara tillräckligt bra. Att inte ha tillräckligt många idéer, att inte hitta rätt personer, att inte leverera.
Sen är det olika på olika redaktioner. Naturligtvis. Men så länge man jobbar på det Stora företaget så är det också lika med Stora förväntningar och höga ambitioner. Det måste inte bara vara bra, det ska helst vara perfekt.
Vad är det då som gör att så många journalister fortsätter? att vi fortsätter kämpa och tampas med prestationsångesten?
Jo. Det handlar om att se sitt namn i tryck, höra sin röst i radio eller se sig själv på tv. Har man dessutom någon gång jobbat med direktsändning så är man garanterat fast. Fast i att känna adrenalinet rusa och veta att det är många människor som lyssnar eller tittar. Det är sånt man blir beroende av väldigt lätt. Och det är ett beroende man fastnar i. För vem är man när man inte hörs och syns längre?
Fast det är klart. Ibland undrar jag vad jag håller på med.
Kommentarer
Postat av: Karut
Visst är det så Hannut, i alla fall ganska mycket så. Men jag tror definitivt att det är olika på olika redaktioner, här är det knappast några krav på att man måste vara perfekt hela tiden. Man gör så gott man kan, oftast blir det ruskigt bra ändå.
Men sedan är det ju ingen mördande konkurrens här heller, en edition av en väldigt liten tidning och radio Skaraborg. Jiha, eller nått.
Och jag hoppas att jag i första hand skriver för läsarna och de som historierna handlar om, inte för att få se Karuts vackra namn i tidningen. Men så ädel är kanske inte ens en Ut.
Postat av: Ängeln
Ditt lilla EGO ;-)
Jag tror att alla, oavsett yrke, har ngn slags suspekt ego-drivkraft. Även om det oxå handlar om mycket annat
Trackback
