Ett långsamt farväl
Tiden går ju som bekant fort när man har roligt. Och även om det inte alltid varit roligt utan stundtals bara jävligt frustrerande och slitsamt så har tiden gått otroligt fort.
Idag lät jag dörren slå igen bakom mig för sista gången, eller kanske snarare som en kollega sa: jag säger inte hej då, jag säger vi ses, för något säger mig att du kommer tillbaka.
Den sista tiden gick jag mest och räknade ner tiden mot att det skulle ta slut och jag skulle få flytta härifrån. Idag tog så fyra månaders praktik slut och jag kan inte neka till att det blir skönt att lämna stan, men det var jobbigare än jag trodde att lämna kollegorna.
Alltifrån att få present och blomma och bjuda på fika till att få en högst oväntade kram av den trevlige och omtänksamme fotograften och få höra av en oväntad person att han tyckt det varit trevligt att ha mig där gör onekligen att det blir jobbigt.
Visst, livet går vidare, på lördag flyttar jag (igen...) och nu väntar två veckors ledigt. Så egentligen klagar jag inte. Det som suger är att gång på gång behöva ryckas upp med rötterna när jag väl hunnit finna mig tillrätta på en arbetsplats.
Men även om avsked alltid är början på något nytt så önskar jag att vissa avsked inte var så jobbiga.
Trots allt så tar jag med mig en massa bra saker härifrån: tiden här har lärt mig att tänja mina gränser och bevisa för mig själv att jag klarar mer än jag tror, jag har fått göra saker jag inte hade fått annars och jag har haft förmånen att få jobba med många kreativa människor.
Så jag säger väl som min kollega: Vi ses!
Idag lät jag dörren slå igen bakom mig för sista gången, eller kanske snarare som en kollega sa: jag säger inte hej då, jag säger vi ses, för något säger mig att du kommer tillbaka.
Den sista tiden gick jag mest och räknade ner tiden mot att det skulle ta slut och jag skulle få flytta härifrån. Idag tog så fyra månaders praktik slut och jag kan inte neka till att det blir skönt att lämna stan, men det var jobbigare än jag trodde att lämna kollegorna.
Alltifrån att få present och blomma och bjuda på fika till att få en högst oväntade kram av den trevlige och omtänksamme fotograften och få höra av en oväntad person att han tyckt det varit trevligt att ha mig där gör onekligen att det blir jobbigt.
Visst, livet går vidare, på lördag flyttar jag (igen...) och nu väntar två veckors ledigt. Så egentligen klagar jag inte. Det som suger är att gång på gång behöva ryckas upp med rötterna när jag väl hunnit finna mig tillrätta på en arbetsplats.
Men även om avsked alltid är början på något nytt så önskar jag att vissa avsked inte var så jobbiga.
Trots allt så tar jag med mig en massa bra saker härifrån: tiden här har lärt mig att tänja mina gränser och bevisa för mig själv att jag klarar mer än jag tror, jag har fått göra saker jag inte hade fått annars och jag har haft förmånen att få jobba med många kreativa människor.
Så jag säger väl som min kollega: Vi ses!