Happy new year

Så var jag då inne på upploppet. På mer än ett sätt. Har jobbat mig igenom hela julen och mellandagarna och imorgon är det nyår.

Livet som boende i en resväska och flängandes samma sträcka fram och tillbaka för att hinna jobba, umgås, få kärlek och vila rullar på.

Förra året hade jag ett nyårslöfte. I år känns som ett ännu bättre år att ha det. Har några olika på g men känner jag mig själv rätt kommer jag inte ha bestämt mig för något imorgon natt ändå.

Just nu är livet sådär frodigt ska erkännas. En känsla av hopplöshet, bitterhet och väntan har infunnit sig. En väntan på vad? på något som någonsin kommer komma?

Kanske ska nyårslöftet bli att försöka lämna den känslan i 2008 och börja tro och hoppas igen under 2009?

Gott nytt år vänner.

Stilla natt

Imorgon är det julafton. Och här ligger jag och har gjort allt jag borde inför imorgon. Känns bra. Däremot känns det smått surrealistiskt att det är jul. Känslan av julstämning är om möjligt ännu mindre än vanligt. Mycket tack vare att jag ska jobba hela julen troligtvis.

Nåja. Det går det med. Jag slutar ju hyfsat tidigt varje dag och ska ju hem på fredag eftermiddag. Dessutom har jag ju whiskey, Sex and the city och godis.

Annars då? jodå, livet rullar..just nu ser jag mest fram emot nyår faktiskt. Ska bli kul att träffa folk igen.

God Jul vänner. Ta hand om er.

Kärlek

För en lång lång tid

Jag vet. Egentligen borde Hannut legat i sängen och helst sovit också vid det här laget. Men den här dagen har nog varit rekord i mentala upp-och nedgångar. Så jag är lite uppe i varv fortfarande känner jag.

Rent nyhetsmässigt har det varit en helt otrolig dag idag. När man inte tror att något kan toppa ett jordskalv så får någon plötsligt för sig att råna en bank. Och mitt i allt detta är jag nyhetsuppläsare och kör vanliga sändningar och extrasändningar.
Eftermiddagen gick otroligt snabbt och stressnivån var onekligen väldigt hög under långa stunder, jag och framför allt nyhetschefen jobbade som galningar för att redigera, skriva påor, nyhetsvärdera.
Men så roligt det var!! Sådana här dagar älskar jag jobbet; att få vara den som berättar om saker som pågår eller som nyss hänt för massa med människor är roligt och viktigt.

Mitt i allt detta blir jag även inkallad till chefen och får plötsligt veta att han ändrat sig och nu vill erbjuda mig en förlängning. Jag börjar chockat skratta och säger att ja, jo...jag vill ha det. Så nu har jag plötsligt jobb till och med mars! Har fortfarande inte smält denna totalvändning känner jag.

Sen var det ju saker som inte var fullt så frodiga idag. Men sånt är livet antar jag. Man kan återigen inte styra över vad en annan människa gör och tycker.

Kärlek till de som förtjänar det.

Vi kanske rentav behöver varandra?

Det är de små sakerna som gör det. Igår telefonsamtal med J och snacka skit hemma hos A och idag ringde K spontant.
Jag känner alltmer att läget inte känns så panikartat längre. Och det känns skönt.

Jag är fortfarande stressad över att inte veta vad jag ska göra och var jag ska bo. Men försöker intala mig själv att jag, som alla gånger innan, kommer lösa det.

Kameran kommer jag nog aldrig få se igen. Och det är inte kul. Men inget att göra åt.
Appropå inget att göra åt så försöker jag verkligen leva efter principen att "det jag inte kan påverka är det ingen idé att bli upprörd över" särskilt som det bara tär på mig själv.
Det är en god tanke, men ibland väldigt svår att leva efter. Men jag försöker.

Saker och ting går inte alltid som man vill och människor gör inte alltid som man vill. Men sånt är livet antar jag.

Innan allt försvinner

Detta har varit en prövningarnas dag. Dagen började med att jag fick beskedet jag väntat mig ganska länge. Ändå är det inte kul att få veta att jag och en till är de enda som inte får förlängt i vår. Det suger.
Så numera är jag öppen för förslag vad det gäller tiden efter den 18 januari.

Sen iväg på intervju med en av de mest arroganta män jag träffat på länge. Han började med att ifrågasätta varför min kollega som "brukar komma" inte var där istället. Och ifall vi inte kommunicerade med varandra om vad vi gör för jobb. När han sen insåg att han skulle få nöja sig med mig så frågade han om jag var journalist, var jag pluggat och om jag var fast anställd.
Jag kan ge mig fan på att om jag hade varit man hade jag inte fått samma dryga bemötande...inte alls...tråkigt med så dryga människor på så höga positioner.

Nu över till att planera helgens höjdpunkt och fundera över livet med ett glas whiskey.

Tillvaron är just nu ett aber

Jag blir så irriterad. Satans jävla skit. Jag har supit bort min kamera. Eller kameran har supit bort sig själv. Fan vet. Men en sak är säker och det är att den efter gårdagens utgång är försvunnen. Bortglömd, tappad, stulen...inte är den här iallafall. Med tanke på hur många bilder som fanns i den så gör det hela eländet ännu värre.

Just nu känner jag att det är för mycket negativt och för lite positivt i tillvaron. Allt från jobb i jul (nej, jag kan inte förlika mig med det...) till förlorad kamera, utebliven respons och bekräftelse och slutligen osäkerhet kring vad som händer efter årsskiftet.


Hannut is back

Vänner!

Vad har hänt sen sist undrar ni säkert alla just nu. Eftersom sen sist var ett ganska bra tag sedan så blir det alldeles för omständligt att skriva allt som hänt här. Därför blir det en gammal klassisker; nämligen en lista i punktform.

* Varit i Sthlm med Polarn där vi...
- gick in i en affär som inte hade öppnat än och vägrade gå ut
- befunnit oss i Prag utan att vara i Prag
- sprungit på folk vi känner
- flyttat en rad med stolar på teatern
- klippt oss i 1,5 timmar helt spontant
- underhållit folk på adventsfika

* Julpyntat mitt garage
* Lagt över 1,5 timmar på ett jobb som kunde gått på en halvtimme
* Fått be om hjälp att kunna öppna ett tanklock
* Kört med gps
* Varit extremt irriterad på jobbet, livet och det mesta

Nu så. Nu väntar vi bara på att julen ska komma, gå och passera. Helst snabbt.

Over and out