Du säger väl till om jag ska gå?
Jag är helt slut. Varje morgon vaknar jag och känner: jag vill inte, jag orkar inte. Ikväll var veckans andra kväll med övertid. Det känns som att jag aldrig får tid för återhämtning. Jag har dragit ner på tempot under helgerna, men tyvärr så räcker det inte med två dagars vila för att komma tillbaka på måndag morgon och var fylld av energi.
Istället kommer jag tillbaka på måndag morgon och känner prestationsångest inför kommande vecka. Pressen över att prestera, leverera, vara på topp, vara trevlig och social.
En del av problemet är att det känns så otacksamt: jag jobbar hårt, jag utvecklas vidare och tar utmaningar...men jag tillfrågas inte om att vara med på utvärderingar eller konferenser och jag får framför allt inte någon längre anställningstrygghet för det.
När jag gått in i en sån här svacka yrkesmässigt så är det väldigt skönt att göra en sån enkel sak som att gå en promenad med någon som är i samma situation. Det är en fullständigt absurd bransch vi är i, och det är absolut inte okej att många av oss lever under konstant stress och press. Men när det inte finns så mycket att göra åt det så är det guld värt att kunna ventilera.
Istället kommer jag tillbaka på måndag morgon och känner prestationsångest inför kommande vecka. Pressen över att prestera, leverera, vara på topp, vara trevlig och social.
En del av problemet är att det känns så otacksamt: jag jobbar hårt, jag utvecklas vidare och tar utmaningar...men jag tillfrågas inte om att vara med på utvärderingar eller konferenser och jag får framför allt inte någon längre anställningstrygghet för det.
När jag gått in i en sån här svacka yrkesmässigt så är det väldigt skönt att göra en sån enkel sak som att gå en promenad med någon som är i samma situation. Det är en fullständigt absurd bransch vi är i, och det är absolut inte okej att många av oss lever under konstant stress och press. Men när det inte finns så mycket att göra åt det så är det guld värt att kunna ventilera.
Hjärnsläpp
Tre veckor senare är jag inne i ekorrhjulet igen med långa och stundtals krävande dagar.
Vissa dagar är bra, andra suger. Vissa dagar får jag beröm, andra undrar jag om någon ens ser det jag gör. Ibland jobbar jag med en kollega jag kommer bra överens med, andra dagar biter jag mig så hårt att det börjar blöda i tungan för att inte skrika åt en annan kollega.
Fram till årsskiftet är planen just nu...och då är tanken att jag ska vara en skapligt fullfjädrad videojournalist, alltså kunna fota, intervjua och redigera ett inslag själv. Skrämmande som fan om du frågar mig.
Sen blir det kanske mer, men troligtvis inte längre än till nästa sommar, för sen kommer det ondsinta lastrollet och brottar ner mig igen.
Vad vill jag? vill jag ens stanna? pallar jag att jobba närmare 1,5 år utan någon egentlig semester? orkar jag fortsätta leva mitt liv med några månaders framförhållning?
är det värt det?
Vissa dagar är bra, andra suger. Vissa dagar får jag beröm, andra undrar jag om någon ens ser det jag gör. Ibland jobbar jag med en kollega jag kommer bra överens med, andra dagar biter jag mig så hårt att det börjar blöda i tungan för att inte skrika åt en annan kollega.
Fram till årsskiftet är planen just nu...och då är tanken att jag ska vara en skapligt fullfjädrad videojournalist, alltså kunna fota, intervjua och redigera ett inslag själv. Skrämmande som fan om du frågar mig.
Sen blir det kanske mer, men troligtvis inte längre än till nästa sommar, för sen kommer det ondsinta lastrollet och brottar ner mig igen.
Vad vill jag? vill jag ens stanna? pallar jag att jobba närmare 1,5 år utan någon egentlig semester? orkar jag fortsätta leva mitt liv med några månaders framförhållning?
är det värt det?