Att hitta guldkorn där man minst väntar sig
Året som snart har gått är ett bra exempel på att man inte ska döma ut något eller någon i förväg.
Det blev drygt fyra månader i Smålands tv-metropol. Jag jobbade hårt, lärde mig mycket och trivdes sådär. Förändringen kom när jag fick tillbringa två veckor på en av de mindre redaktionerna. Som jag trivdes! Jag var fortfarande skeptisk till jobbet, men det fanns iallafall sympatiska människor där.
Sommaren kom och det blev radio igen. En fantastisk radiosommar, den bästa hittills. När sommaren gick över till tidig höst var det med stor sorg i hjärtat som jag tvingades ta farväl av kollegor och jobbet som nyhetspresentatör.
Jag visste att jag hade jobb under större delen av hösten, men det var en klen tröst när det inte var radio. Men i den här branschen tar man det som bjuds, så jag traskade drygt 20 meter över gården och fortsatte min karriär som tv-journalist. I början saknade jag radion och hade svårt att finna mig till rätta med drömmen bara tjugo meter bort.
Tiden (och hösten) gick och plötsligt upptäckte jag att jag trivdes, och att jag trivdes väldigt bra dessutom. Jag insåg att jag kanske dög något till och att de andra faktiskt gillade mig (även de jag varit skeptiska till från början).
Nu när jag står i begrepp att lasas ut från ännu ett företag inser jag att jag troligtvis har haft världens bästa kollegor.
Det är inte många som verkligen skulle ta strid för att få företaget att rucka på sin policy att lasa in folk, men de här människorna har gjort det. De har tjatat, bönat och argumenterat för att jag ska få stanna. Men icke. Det spelar ingen roll att alla gillar mig, att jag känner kollegorna, att jag funkar bra i gruppen...inget av det spelar någon roll när jag har jobbat för länge på samma ställe och kan för mycket. Mot en sådan logik kan man inte vinna. Man kan bara förlora.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit det på ett bra sätt. Det har varit tårar, ilska och frustration länge nu.
Men längst in i hjärtat finns ändå en värme. En värme som mina kollegor skapat genom att vara dem de är och tro på mig.
Jag trodde aldrig det skulle bli såhär, men när jag slutar om tre veckor kommer det vara jobbigt, väldigt jobbigt.
Samtidigt lämnar jag jobbet med glädje och en stor tacksamhet över att ni tog mig till er och hjälpte mig att gå hela vägen från skapligt oerfaren tv-reporter till en betydligt säkrare videojournalist.
Till Anna-Karin, Lennart, Ulrica, Eva, Johannes, Kristin, Peder och Fredrik - jag hoppas vi ses igen.
Det blev drygt fyra månader i Smålands tv-metropol. Jag jobbade hårt, lärde mig mycket och trivdes sådär. Förändringen kom när jag fick tillbringa två veckor på en av de mindre redaktionerna. Som jag trivdes! Jag var fortfarande skeptisk till jobbet, men det fanns iallafall sympatiska människor där.
Sommaren kom och det blev radio igen. En fantastisk radiosommar, den bästa hittills. När sommaren gick över till tidig höst var det med stor sorg i hjärtat som jag tvingades ta farväl av kollegor och jobbet som nyhetspresentatör.
Jag visste att jag hade jobb under större delen av hösten, men det var en klen tröst när det inte var radio. Men i den här branschen tar man det som bjuds, så jag traskade drygt 20 meter över gården och fortsatte min karriär som tv-journalist. I början saknade jag radion och hade svårt att finna mig till rätta med drömmen bara tjugo meter bort.
Tiden (och hösten) gick och plötsligt upptäckte jag att jag trivdes, och att jag trivdes väldigt bra dessutom. Jag insåg att jag kanske dög något till och att de andra faktiskt gillade mig (även de jag varit skeptiska till från början).
Nu när jag står i begrepp att lasas ut från ännu ett företag inser jag att jag troligtvis har haft världens bästa kollegor.
Det är inte många som verkligen skulle ta strid för att få företaget att rucka på sin policy att lasa in folk, men de här människorna har gjort det. De har tjatat, bönat och argumenterat för att jag ska få stanna. Men icke. Det spelar ingen roll att alla gillar mig, att jag känner kollegorna, att jag funkar bra i gruppen...inget av det spelar någon roll när jag har jobbat för länge på samma ställe och kan för mycket. Mot en sådan logik kan man inte vinna. Man kan bara förlora.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit det på ett bra sätt. Det har varit tårar, ilska och frustration länge nu.
Men längst in i hjärtat finns ändå en värme. En värme som mina kollegor skapat genom att vara dem de är och tro på mig.
Jag trodde aldrig det skulle bli såhär, men när jag slutar om tre veckor kommer det vara jobbigt, väldigt jobbigt.
Samtidigt lämnar jag jobbet med glädje och en stor tacksamhet över att ni tog mig till er och hjälpte mig att gå hela vägen från skapligt oerfaren tv-reporter till en betydligt säkrare videojournalist.
Till Anna-Karin, Lennart, Ulrica, Eva, Johannes, Kristin, Peder och Fredrik - jag hoppas vi ses igen.
Det går bra nu - eller?
Man kan tycka att jag borde vara glad, harmonisk och skapligt tillfreds med livet just nu.
Många saker som länge hängt löst börjar ordna upp sig: jag får bo kvar i lägenheten fram till sommaren och slipper en flytt, jag har med största säkerhet jobb även nästa år, kanske till och med fast. Jag har till slut tagit ett steg jag inte vågat göra tidigare.
Varför känns det då som att något skaver? Som att något lik förbaskat inte är bra?
Har jag varit missnöjd och kämpat så länge att jag börjat tro att det är så det ska kännas och så det ska vara?
Har det gått så långt att jag inte känner igen lyckan ens när den hoppas och viftar med armarna framför ögonen på mig?
Många saker som länge hängt löst börjar ordna upp sig: jag får bo kvar i lägenheten fram till sommaren och slipper en flytt, jag har med största säkerhet jobb även nästa år, kanske till och med fast. Jag har till slut tagit ett steg jag inte vågat göra tidigare.
Varför känns det då som att något skaver? Som att något lik förbaskat inte är bra?
Har jag varit missnöjd och kämpat så länge att jag börjat tro att det är så det ska kännas och så det ska vara?
Har det gått så långt att jag inte känner igen lyckan ens när den hoppas och viftar med armarna framför ögonen på mig?