Skrivkramp
Kära bloggen.
Jag vet verkligen inte vad jag ska berätta för dig längre. Många händelser och tankar ligger på kö i huvudet för att berättas om, men det kommer liksom aldrig längre än så. Och det är synd för nu får du ju aldrig höra om så många saker:
* om den där dagen när jag och världens sötaste unge umgicks en hel dag
* hur jag gick en givande långpromenad
* när jag kom på att jag faktiskt börjar bli en rutinerad sändare som kan improvisera för att få till en tajmad sändning
* om när jag skrattade så jag grät när jag körde bil och borde ha stannat men liksom inte kunde för just då, just där var allt så enkelt?
Men när krampen släpper så ska jag berätta allt det där och lite till för dig. Eller iallafall visa dig lite bilder så att du kan få känna känslan av att du nästan var med.
Jag vet verkligen inte vad jag ska berätta för dig längre. Många händelser och tankar ligger på kö i huvudet för att berättas om, men det kommer liksom aldrig längre än så. Och det är synd för nu får du ju aldrig höra om så många saker:
* om den där dagen när jag och världens sötaste unge umgicks en hel dag
* hur jag gick en givande långpromenad
* när jag kom på att jag faktiskt börjar bli en rutinerad sändare som kan improvisera för att få till en tajmad sändning
* om när jag skrattade så jag grät när jag körde bil och borde ha stannat men liksom inte kunde för just då, just där var allt så enkelt?
Men när krampen släpper så ska jag berätta allt det där och lite till för dig. Eller iallafall visa dig lite bilder så att du kan få känna känslan av att du nästan var med.
Bryta ihop och gå vidare
Gaaah!
Viktiga personen sa för två veckor sedan: Det blir bra, jag hör av mig i slutet av veckan.
Inget, ábsolut inget hände i slutet av veckan.
Ringer i början av förra veckan. Då är viktiga personen på tjänsteresa. Jag lämnar meddelande att han ska ringa i slutet av förra veckan. Inget, absolut inget händer.
Idag ringde jag och sökte honom igen. Han svarade och bad att få ringa upp.
Två timmar senare ringer han och ursäktar sig för att han är så dålig på att ringa upp och meddelar att tjänsten är tillsatt. Jag blir alltså inte inlasad på Sveriges Radio. Iallafall inte just nu.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog beskedet med en klackspark. Snarare tvärtom. Det är så svårt. Man måste ju få hoppas när man får positiva signaler, men samtidigt är det lätt att ryckas med av stämningen. Kort sagt är jag jävligt besviken och ganska knäckt över att ännu en gång få nej.
Jävla skit.
Viktiga personen sa för två veckor sedan: Det blir bra, jag hör av mig i slutet av veckan.
Inget, ábsolut inget hände i slutet av veckan.
Ringer i början av förra veckan. Då är viktiga personen på tjänsteresa. Jag lämnar meddelande att han ska ringa i slutet av förra veckan. Inget, absolut inget händer.
Idag ringde jag och sökte honom igen. Han svarade och bad att få ringa upp.
Två timmar senare ringer han och ursäktar sig för att han är så dålig på att ringa upp och meddelar att tjänsten är tillsatt. Jag blir alltså inte inlasad på Sveriges Radio. Iallafall inte just nu.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog beskedet med en klackspark. Snarare tvärtom. Det är så svårt. Man måste ju få hoppas när man får positiva signaler, men samtidigt är det lätt att ryckas med av stämningen. Kort sagt är jag jävligt besviken och ganska knäckt över att ännu en gång få nej.
Jävla skit.
När Hannut köpte ännu en ljuslykta
Det här är historien om när Hannut återigen gick mot sina principer...
I slutet av förra veckan var Hannut i en av världens bästa städer, nämligen Kalmar. Tyvärr var det inte världens bästa väder, utan regnigt och blåsigt och allmänt höstlikt.
Då slogs Hannut av tanken att "jag borde ha tagit med mig en ljuslykta att ha för att skapa mysstämning på hotellrummet". För vanliga människor (särskilt för de som redan har massa ljuslyktor) borde historien slutat här eftersom det hela hade stannat vid just en tanke.
Men inte för Hannut.
Hannut känner istället plötsligt en manisk iver över att genomföra sin idé. Så hon köper först en ljuslykta och därefter två tändare. Som hon släpar med till hotellrummet. Eftersom Hannut även blivit tidsoptimist på äldre dar så slutade hela historien med att hon tvingades hetselda på ljuset i typ en kvart innan hon fick rusa för att träffa Gaspar. Tur för Gaspar att han var värd det ;)
Tänk inte på den rosa elefanten
Nu har jag varit förkyld sedan i torsdags och börjar bli jävligt trött på att hosta (eftersom det är den fasen jag befinner mig i nu) förvisso är hostfasen positiv, det brukar innebära att förkylningen snart är ett minne blott. Men med tanke på att jag ska gå upp klockan tre imorgon bitti för att läsa nyheter hela morgonen så har jag ångest över att jag fortfarande hostar. Efter att en gång tidigare har hostat mitt i en nyhetssändning så vet jag att det är något jag inte vill göra om.
Men det ska nog gå bra. Det gäller bara att gå in med inställningen att det kommer gå bra och inte tänka på att man kommer börja hosta. Vilket ju ungefär är lika lätt som att låta bli att tänka på en rosa elefant om någon säger att man inte får göra det.
Annars då? Jo tack. Bortsett från att jag inte fått något jobbnapp och alltså fortfarande egentligen inte vet något om min höst så får jag väl säga att det är helt okej.
För att pigga upp min egen och andras tillvaro tänkte jag avrunda med några citat från senaste tiden.
Är Hannut en hon? Jag trodde Hannut var en man! (en kompis pappa som nästan har koll)
Din sträva gamla mullvad (hälsningsfras i ett sms från en kompis som piggar upp min tillvaro)
Hm..vi kan inte registrera dig som journalist här...du har inget annat yrke som ligger lite i närheten som vi kan använda? (när jag skrev inte mig på Arbetsförnedringen förra veckan. Kommentar överflödig..)
Hannut! jag har abstinens efter dig. Kan vi inte bara göra något? (från en kompis som jag borde träffa oftare)
Men det ska nog gå bra. Det gäller bara att gå in med inställningen att det kommer gå bra och inte tänka på att man kommer börja hosta. Vilket ju ungefär är lika lätt som att låta bli att tänka på en rosa elefant om någon säger att man inte får göra det.
Annars då? Jo tack. Bortsett från att jag inte fått något jobbnapp och alltså fortfarande egentligen inte vet något om min höst så får jag väl säga att det är helt okej.
För att pigga upp min egen och andras tillvaro tänkte jag avrunda med några citat från senaste tiden.
Är Hannut en hon? Jag trodde Hannut var en man! (en kompis pappa som nästan har koll)
Din sträva gamla mullvad (hälsningsfras i ett sms från en kompis som piggar upp min tillvaro)
Hm..vi kan inte registrera dig som journalist här...du har inget annat yrke som ligger lite i närheten som vi kan använda? (när jag skrev inte mig på Arbetsförnedringen förra veckan. Kommentar överflödig..)
Hannut! jag har abstinens efter dig. Kan vi inte bara göra något? (från en kompis som jag borde träffa oftare)
Att inte ta för givet
Det är lätt att glömma att de finns där. De där fina och omtänksamma människorna som faktiskt bryr sig om mig; den före detta kollegan som bryr sig om mitt yrkesliv och försöker få in mig som vikarie, den gamla vännen som uppriktigt unnar mig det där jobbet, vännen som alltid frågar hur det är och lyssnar på svaret...han som alltid ger ett ärligt svar om man ber om det, hon som alltid får mig på gott humör och räddar min dag...
Tack för att ni finns.
Tack för att ni finns.