Vägskäl
Nu har det snart gått tre år sedan jag tog examen och kände att världen låg för mina fötter med sommarjobb på SR och sen...ja, sen skulle det liksom bara lösa sig. Visst har det löst sig merparten av tiden, men nu börjar jag blir väldigt trött på ovisshet, korta inhopp och allmän otacksamhet.
Nu har den världen som då låg för mina fötter raserats. Nu ser jag inte längre journalistiken som ett framtidsyrke, som en hållbar möjlighet till försörjning. För vem skulle se det som en långsiktig möjlighet till sysselsättning och försörjning när man efter elva månader blir UTlasad och inte INlasad, när de fasta jobben är lika ovanliga som sol på midsommar och när allt fler tidningar drar ner på sin bemanning?'
Det finns fortfarande stunder då jag tycker att jag har världens bästa jobb. Men de stunderna blir allt färre. Däremot blir stunderna av frustration, irritation och menlöshet allt fler. Varför anstränga sig när jag inte ens vet om jag har något jobb att gå till i januari?!
Visst är det bra att lära sig nya saker, men hur bra behöver man egentligen bli när man kanske ändå måste ägna sig åt något annat om två månader?
Ovisshet gör ju under för arbetsmoralen. Inte.
Visst finns det andra tankar på saker att göra. Men frågan är om jag pallar. Om det är värt minst tre år till i skolbänken för att skaffa sig en ny karriär?!
Nu har den världen som då låg för mina fötter raserats. Nu ser jag inte längre journalistiken som ett framtidsyrke, som en hållbar möjlighet till försörjning. För vem skulle se det som en långsiktig möjlighet till sysselsättning och försörjning när man efter elva månader blir UTlasad och inte INlasad, när de fasta jobben är lika ovanliga som sol på midsommar och när allt fler tidningar drar ner på sin bemanning?'
Det finns fortfarande stunder då jag tycker att jag har världens bästa jobb. Men de stunderna blir allt färre. Däremot blir stunderna av frustration, irritation och menlöshet allt fler. Varför anstränga sig när jag inte ens vet om jag har något jobb att gå till i januari?!
Visst är det bra att lära sig nya saker, men hur bra behöver man egentligen bli när man kanske ändå måste ägna sig åt något annat om två månader?
Ovisshet gör ju under för arbetsmoralen. Inte.
Visst finns det andra tankar på saker att göra. Men frågan är om jag pallar. Om det är värt minst tre år till i skolbänken för att skaffa sig en ny karriär?!
Inte en av alla dom
När jag kommer ut i bilen vill jag bara skrika och slå. Jag är så frustrerad, förtvivlad och trött. Trött på att vara den ständige vikarien, trött på att ständigt sätta resten av livet på paus för att kunna följa mediebranschens oförutsägbara nycker.
En halvtimme tidigare har följande scen utspelat sig under morgonmötet: chefen tycker att min kollega kan göra ett enmansjobb eftersom vi bara är tre på redaktionen idag. Hon kontrar med att jag kan göra det. Och jag kan ju inte gärna säga nej. Jag är ju vikarie. Jag ska ju visa mig glad, positiv och arbetsvillig oavsett vad. Jag ska vara tacksam.
Det hela slutade med att chefen skickar en fotograf från Växjö för att möta mig ute i obygden, vi gjorde intervju, han tog bilder, jag redigerade inslaget. Det gick bra. Det blev bra. Men ändå.
Bara att bita ihop och jobba på. I november ska jag ju faktiskt vara ledig. Hela två veckor. Märkligt att vara ledig. Jag är ju trots allt bara vikarie.
En halvtimme tidigare har följande scen utspelat sig under morgonmötet: chefen tycker att min kollega kan göra ett enmansjobb eftersom vi bara är tre på redaktionen idag. Hon kontrar med att jag kan göra det. Och jag kan ju inte gärna säga nej. Jag är ju vikarie. Jag ska ju visa mig glad, positiv och arbetsvillig oavsett vad. Jag ska vara tacksam.
Det hela slutade med att chefen skickar en fotograf från Växjö för att möta mig ute i obygden, vi gjorde intervju, han tog bilder, jag redigerade inslaget. Det gick bra. Det blev bra. Men ändå.
Bara att bita ihop och jobba på. I november ska jag ju faktiskt vara ledig. Hela två veckor. Märkligt att vara ledig. Jag är ju trots allt bara vikarie.