madamebutterfly

När gick det så långt att vi inte ens orkade försöka längre? när vi inte ens orkar försöka för att bli lyckliga?

Har vi blivit så bortskämda att minsta lilla motstånd får oss att sätta oss ner i soffan, lägga armarna i kors och tjurigt säga: Nej, det kommer aldrig funka?

Plötsligt verkar det som att allt kan användas som en ursäkt: avstånd, avsaknad av tid, avsaknad av pengar, avsaknad av vilja?
Eller så ska man helt enkelt bara gilla läget att saker är som de är tydligen.

Vill man så kan man.
Ska man någonsin få det man vill måste man anstränga sig lite och faktiskt våga satsa.
Inte bara sitta och se på när någon annan sträcker sig så han eller hon får kramp.

Ja vänner. Det ÄR sant som ryktet säger: Hannut (eller är det kanske Hanna?) har fått jobb!

På tisdag går flyttlasset till världens metropol, nämligen Karlskrona. Och på onsdag börjar Hannut sin spikraka karriär som reporter och nyhetsuppläsare på Sveriges Radio i Karlskrona. Det ni kamrater, det är stora grejer det.

Hannut stannar till mitten av januari. Om hon sköter sig blir det kanske längre. Om hon inte sköter sig vågar ingen av oss tänka på vad som kommer hända.

Hör av er om ni vill hälsa på vetja ;)

Värdighet är viktigt. Det var en av de viktigaste lärdomarna Hannut och Karut drog under sina år i Kalmar. Speciellt om man ska förtjäna att kallas en Ut.
Alltså. Som alla uppmärksamma bloggläsare vet så var Hannut i Kalmar i helgen. Det var lika Frodigt som alltid. Extra bra blev det ju eftersom Hannut en sista gång fick lön för mödan efter allt arbete hon gjort med Radioprojektet och inte behövde betala resa, lunch eller hotell.

Så....



Värsta hotellrummet med havet utanför fönstret och egen terass.



Biljetter i första klass.



Såhär glad och Frodig blir Hannut när hon får gratis semester.

over and out kamrater.

Utsträckt på en hotellsäng i Kalmar funderar jag över hur lätt det är att glömma sånt som varit dåligt och minnas det som var bra.
Idag har vi träffats för sista gången för att ha ett sista möte med Radioprojektet. Efter över 100 producerade inslag, flängande över hela landet, nästan ett års slit, bråk, magsårsvarningar och en resa till New York är det slut, över, finito.

Idag tog vi det sista av många många beslut; nämligen det om likvidation. Alltså att lägga ner bolaget och lämna plats för det som kommer bli Radioprojektet 2009.

På något konstigt, oväntat sätt kändes det nästan lite sorgligt att det är slut nu. Det har onekligen varit en väldigt bra erfarenhet på många sätt, men även varit något som skapat mycket irritation och frustration.
För min del är det heller inte slut än: ska bokföra det sista och sen förhoppningsvis kunna lämpa över resten i knäet på revisorn. Den som lever får se. Något säger mig att det inte kommer gå så lätt.

Men samtidigt som jag sluter ögonen, andas in havsluften, njuter av hotellrummet och helgen i Kalmar tänker jag:

Det gick bra. Jag fixade det. Nu fixar jag allt. Det är över nu.

Just nu är det jobb och förhoppning om jobb som gäller. Lyckades på ett mycket effektivt sätt fatta beslutet om att skita i genusvetenskapen genom att vara disträ nog att inte registrera mig på kursen. Herregud. Nåja. Lika bra det som det känns nu. Har att göra ändå (än så länge iallafall) och har lite jobbkrokar ute som jag hoppas på. Sävsjö gick det inget bra med. Då är det skönt att ha vänner som skicker ett sånt här mess helt spontant:

Hannut! Jag hörde att tidningen gjort bort sig. Vet de inte att du är världens bästa person? Nu hoppas jag att blekingeborna har bättre koll. Kramar

-----------------------------

Annars håller jag mest på att förgås. Känns som att jag lever i något som är konstant halvt uppackat. Och jag vägrar göra mig mer hemmastadd för jag vill inte bo här. Jag kan väl bo i den här stan, men då ska det vara i en egen lägenhet och för ett jobb jag vill ha. Det fungerar inte att bo hemma. Nu är de små liven förvisso i Italien i en vecka, något jag tackar mig lyckliga stjärna för, men tanken på alla de veckor som kanske kommer gör mig galen.

"Vad gör du? har du något jobb? varför får du inget längre jobb? det får ju dina kusiner? vad ska du göra med ditt liv? egentligen?"

"jag vet inte, ja, för att den här branschen suger, dem jobbar med andra saker, jag vet inte"

orka. det är min enda kommentar.

Jag blir ofta fascinerad av mig själv. Ibland tror jag på allvar att jag har två personligheter, en som gör och en som tittar på och funderar över vem som just sa/ gjorde den där störda saken.

Men det jag aldrig slutar förvånas över är min förmåga att förtränga mitt dåliga lokalsinne. I helgen tog jag det till en helt ny nivå när jag var på besök hos min bror i Göteborg.
Min bror har precis flyttat dit och bor i en lägenhet på första våningen. Det finns tre dörrar: en går till hissen, en till min brors lägenhet och en till grannens. Och det krävs ju ingen större slutledningsförmåga för att komma fram till vilken dörr jag försökte låsa upp. Och nej, det var inte den till hissen.

Kom hem, före resten av familjen, och lät mig inte nedslås av det faktum att nyckeln inte passade i dörren. Tänkte bara att det måste vara fel nyckel. När jag står och försöker leta fram en annan så hör jag hur någon försöker låsa upp dörren. Inifrån. Ett huvud sticks ut och ser väldigt frågande ut. Jag mumlar fram en ursäkt och rusar sedan ut för att vänta in familjen. Under resten av helgen smög jag längs med väggarna för att försöka undvika ett nytt sammaträffande med grannen. Det gick bra. Men det kommer ju fler gånger. Och min familj kommer inte låta mig glömma detta i första taget.

Tänkbara lärdomar att dra av denna upplevelse:
* Reflektera en extra gång innan jag låser upp en dörr till en lägenhet jag typ aldrig varit i innan.
* Faktiskt försöka få in i huvudet att jag inte hittar. Eller uppenbarligen inte ens kom ihåg vilken dörr jag kom ut ifrån.

Ja du bloggen. Det händer saker samtidigt som det inte händer saker. Och jag vill inte bli en sån som bara berättar för dig om sånt du ändå inte bryr dig om. Känns liksom menlöst.
Men jag jobbar en del och försöker plugga en del. Särskilt genusvetenskap som jag velat läsa länge, det är dock väldigt svårt med motivationen om man säger så.
Mest hoppas jag på ett längre vik. Det skulle också göra att jag kan flytta till något eget igen. Och det skulle göra underverk för min mentala hälsa.

I helgen var jag i Göteborg med familjen för att hälsa på bror. Herregud vilken hets. Jag är glad att vi inte åker på semester ihop längre. Men kul att få miljöombyte och quality-time med bror.

Nu har jag inte jobbat sedan i fredags. Och ska inte jobba förrän lördag. Det är den längsta sammanhängande ledigheten jag haft sedan innan sommaren. Det känns udda men bra. Tror att jag behöver den mer än jag förstår.

Det regnar och blåser helt hysteriskt mycket ute nu. Varför har jag ingen att krypa upp i soffan och lyssna på regnet med?