Att ha allt men ändå inte vara nöjd
Det låter så bra i teorin, jag tänker: jag ska ha en lugn och obokad helg då jag bara ska vara hemma och ta det lugnt och inte umgås med massa folk för att ladda batterierna inför kommande helger. Det låter verkligen bra i teorin ja, och för många funkar det säkert bra i praktiken också. Men inte för mig. Jag kan inte slappna av och bara njuta. Måste planera, fixa, dona och ordna för att få tiden att gå och passa på att göra saker som jag vet att jag inte kommer orka med i veckan som kommer.
Det låter så bra i teorin, jag är nöjd med att inte bo i Nässjö, trivs i en större stad och med en sysselsättning jag är utbildad för. Men när jag väl sitter där med ett umgänge reducerat till nästan noll så känns det inte så. Då känns det mest ensamt och helgerna känns långa.
Det låter så bra i teorin, journalist med praktik på tv och jobb på radio. Jag är mer lyckligt lottad än många andra som valt samma bana men ändå. Är det meningen att man ska kastas mellan arbetsplatser och städer och ovisshet med täta mellanrum? Fast å andra sidan vet jag inte vad jag skulle göra annars. Frågan är bara hur länge jag orkar och om det verkligen är värt det.
Det låter så bra i teorin, examen, sysselsättning, erfarenheter, lägenhet, en plan.
Men varför känns det då som att något skaver?
Det låter så bra i teorin, jag är nöjd med att inte bo i Nässjö, trivs i en större stad och med en sysselsättning jag är utbildad för. Men när jag väl sitter där med ett umgänge reducerat till nästan noll så känns det inte så. Då känns det mest ensamt och helgerna känns långa.
Det låter så bra i teorin, journalist med praktik på tv och jobb på radio. Jag är mer lyckligt lottad än många andra som valt samma bana men ändå. Är det meningen att man ska kastas mellan arbetsplatser och städer och ovisshet med täta mellanrum? Fast å andra sidan vet jag inte vad jag skulle göra annars. Frågan är bara hur länge jag orkar och om det verkligen är värt det.
Det låter så bra i teorin, examen, sysselsättning, erfarenheter, lägenhet, en plan.
Men varför känns det då som att något skaver?
Det fladdrar till som i en dröm
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Frågan är om jag ska bestämma mig för en plats och bygga en tillvaro utifrån den eller om jag ska bestämma mig för en tillvaro och bygga mig ett liv utifrån den.
Det lutar helt klart åt det förstnämnda även om det känns väldigt skakigt att inte veta exakt hur jag ska klara mig ekonomiskt eller för den delen sysselsättningsmässigt. Men kanske är det det bästa. Man ska ju trots allt göra det man känner lust inför. Inte det man känner sådär inför.
Det fina är ju att jag egentligen inte måste någonting eftersom jag har min examen. Därför måste jag inte slutföra det jag påbörjat. Egentligen.
Men om det blir som det blev i höstas då? om det blir sysslolöshet, frustration och låg självkänsla? vad göra då?
Å andra sidan kan det ju också bli kanon och plötsligt lossna och ge något mer långsiktigt.
Jag vet inte. Jag blir galen.
Eller egentligen inte. Egentligen har jag bestämt mig för att lojalitet går före pengar och för att hoppa utan att veta om det finns något skyddsnät.
Det lutar helt klart åt det förstnämnda även om det känns väldigt skakigt att inte veta exakt hur jag ska klara mig ekonomiskt eller för den delen sysselsättningsmässigt. Men kanske är det det bästa. Man ska ju trots allt göra det man känner lust inför. Inte det man känner sådär inför.
Det fina är ju att jag egentligen inte måste någonting eftersom jag har min examen. Därför måste jag inte slutföra det jag påbörjat. Egentligen.
Men om det blir som det blev i höstas då? om det blir sysslolöshet, frustration och låg självkänsla? vad göra då?
Å andra sidan kan det ju också bli kanon och plötsligt lossna och ge något mer långsiktigt.
Jag vet inte. Jag blir galen.
Eller egentligen inte. Egentligen har jag bestämt mig för att lojalitet går före pengar och för att hoppa utan att veta om det finns något skyddsnät.