madamebutterfly

Det är mindre än fyra månader kvar till julafton. Alltså dags att skissa på önskelista.

* En deleteknapp
* Ett substitut
* Ett jobb
* En egen lägenhet

Annars behöver jag inte så mycket

Jag trodde jag kommit så långt att jag kunde hantera det. Men det har jag nog inte. Tanken på att saker och ting plötsligt finns väldigt nära gör att jag nästan får panik.
Mitt ena jag vill visa sig stark och inte låta någon annan bestämma. Det andra jaget vill helst gömma sig under täcket och blunda riktigt hårt tills allt är borta.

Risken är stor att jag bara kommer uppträda labilt och väldigt irriterat.

Jag kan inte hantera det.


------------------------------
22:20

Ha! jag kunde hantera det. Och på ett enligt min mening väldigt värdigt sätt med.

Någonstans växer insikten om att det är din förlust och inte min.

Nu gäller det bara att inte trilla dit igen.

Tänk att en stad kan ge en så många minnen och prägla en så. Efter att ha bott två och ett halvt år i underbara Kalmar kan jag inte röra mig många meter utan att få en flashback eller association till gamla upplevelser och minnen förknippade med just den platsen.

Stundtals är det som att jag står utanför och betraktar det som hände på den platsen; jag ser K stå och vänta på mig utanför Kvasten, K och jag hetsar och dricker öl på Krögers, balkongen där vi stod och pratade om livet, bryggan då vi fascinerades över att ett helt långt år låg framför oss, huset där jag bodde, restaurangen vi åt på sista kvällen och mycket mycket mer....

Jag kommer sakna Kalmar. Och jag kommer sakna mitt rum som jag under de senaste åren utvecklat en konstig hatkärlek till.
Mest kommer jag nog sakna det eftersom det nu så definitivt är slut på en era och början på något helt annat.