madamebutterfly

Ibland får jag för mig att jag inte gör något och aldrig umgås med några. En snabb titt i digitalkameran talar för motsatsen. Här följer ett urval av vad som hänt såhär långt i sommar...





I början av juni lämnade jag praktiken i Växjö. Jag bjöd på daimtårta
och fick glasskål, godis och kaktus.



Det blev dags att flytta igen...Julia och bror samt far gjorde strålande
insatser.



Första kvällen i nya lägenheten bjöd jag in Helen och vi njöt av massa
godsaker.



Det blev middag på balkongen när Karut kom till stan!



Solen sken för en gångs skulle när det blev midsommar. Denna gång
i Nässjö.



Det är slutet av juni, klockan är halv elva på kvällen och Vättern är så
magisk som den bara blir en kväll i juni. För övrigt cyklar jag längs
vattnet varje morgon. Sämre väg till jobbet kan man ha ;)



Det blev några intensiva men synnerligen trevliga timmar när Lucas
tog med sig föräldrarna för sol, bad och jordgubbar i stugan.



Lang fick en stadig whiskey när hon gjorde ett snabbt nedslag i min
lägenhet.





Jag fyllde år och det firades givetvis på ett värdigt sätt i stugan med
släkten.

På plats i Jönköping och sittande på balkongen som har den charmanta utsikten över mataffären och parkeringshuset sitter jag och filosoferar över de två första arbetsveckorna denna tredje radiosommar.

Det har varit bra såhär långt. Börjar komma in i gängorna igen och känner att årets vikarieskara är nog bland den bästa jag upplevt här. Även om vissa är saknade.
Jag gillar att jag får sända typ hela tiden och att jag kommer bra överens med nyhetschefen. Det känns bra helt enkelt.

Något annat som känns bra är att jag har jobb större delen av hösten. Nu ska jag bara landa i det faktum att jag har bostad och jobb så länge som till årsskiftet. Det är stort, det är lång framförhållning i den absurda bransch jag valt.

På andra plan känns det som att livet haltar. Ibland får jag en känsla av att sitta fast i en cirkel jag inte kan ta mig ur. Jag vet vad jag borde och jag vet vad som vore bra, men jag gör det inte.

Hjärnspöken.

Man får väl vara glad för att livet inte haltar på alla plan samtidigt antar jag.