På riktigt
Det är när man...
....redigerat sitt sista inslag
....hämtat ut sin färdigtryckta c-uppsats
....till slut klämt ur sig förslag på examenspresent till släkten
....råkat hitta enkelbiljetten man köpt för att åka hem
som man inser det. Att det är på riktigt. Att det inte längre är något diffust, avlägest, utan att det snart bara är fråga om dagar innan jag tar examen.
Jag ryser bara jag tänker på det. Har fortfarande inte fattat att det är slut. På riktigt. Att jag ska åka härifrån för att inte komma tillbaka.
Eller kommer tillbaka gör jag väl, men jag kommer nog aldrig mer bo här, äta i bistorn, hetsa i redigeringen, förbanna lärare, skratta med A och K åt Tomas, dansa på bordet på Sjösjukan, skratta så jag får kramp när jag sänder Kristyr, gå ner till havet för att bara andas, fika på Kullzenska, ha en hysterisk och oväntad utekväll med Karut och framför allt: aldrig mer vara journaliststudent, om en vecka kan jag officiellt titulera mig journalist.
Trots att jag många gånger har avskytt skolan och folk är det ändå med stor sorg och vemod jag lämnar allt bakom mig för att gå vidare.
Did you give the world some love today?
Orka
Jag förstår inte hur folk orkar lägga sin energi på oviktiga saker och hetsa det intill förbannelse. Själv känner jag mig mest slutkörd och helt tömd på energi för tillfället. Orkar liksom inte med att folk strular och att det uppstår massa missförstånd och intriger.
Vet att jag borde säga ifrån och be folk dra åt helvete. Men orka liksom. Jag bryr mig utan att bry mig.
Ge mig sommar, ledighet, andrum och ett jobb till hösten.
kärlek någon?
Sista spiken i kistan?
Trots att man hela tiden vetat att förr eller senare kommer dagen som kommer avsluta mina tre år i Kalmar, men nu när den dagen snart är här känns det otroligt konstigt. Så mycket som är "aldrig mer" och "sista gången". Som jag sa till K så känns det fortfarande som att jag ska komma tillbaka i sommar efter en sommar hemma. Istället kommer jag flytta "hem" igen på obestämd tid.
Jag har sagt upp rummet, telefonen, försäkringen och igår adressändrade jag. Känns så definitivt och som slutet på livet som student och invånare i Kalmar. Jag kommer sakna Kalmar och människorna här något oerhört.
Får jag inte jobb eller har något annat för mig i höst får jag panik.
------------------------
Helgen har varit fantastisk. Polarn var här och förgyllde min tillvaro, något som var väldigt välbehövligt. Det har varit skratt, kärlek, whisky, te, popcorn och hets. Underbart!
Pricken över i var dagens utflykt till havet med popcorn, te och Sverker. Sen njöt vi av livet i solen.
Nu är det bara två veckor kvar. Har jag kommit såhär långt fixar jag det med.
Kärlek
Varför det är enklare att älska en stad än en person
Att älska en stad eller ett föremål är mycket enklare än att älska en person. En stad ställer inga krav, den missförstår aldrig utan tar bara emot din kärlek och är glad och tacksam. I gengäld får du ofta en otrolig upplevelse av att befinna dig där.
Att däremot älska en person kräver mycket mer och är aldrig helt riskfritt. Och ska väl kanske inte vara det heller. En person kan missförstå, tolka för mycket eller för lite, kväva dig eller helt enkelt inte bry sig om dig. Men det finns också mycket mer att få än från en stad; närhet, ömhet...
Tyvärr kan man aldrig välja vem eller vad man ska älska.
Kärlek
Gotland och livet
Själv känner jag mig mest extremt sliten och trött just nu. Det fina vädret borde ge en massa energi, men jag känner mer för att gå och lägga mig och sova. Tror att allt flängande och det höga tempot börjar ta ut sin rätt nu. När man räknar ner dagarna tills man får vila är det inte bra, inte bra alls.
Om det ändå bara vore skolan man skulle palla med hade det väl gått an. Men som det är nu så är det skolan och en massa annat i privatlivet som man ska palla med också. Och det blir lätt lite för mycket om man säger så. Jag blir så trött på folk som säger en sak, gör en annan och menar en tredje. Så trött på att aldrig kunna ta folk på deras ord.
Jag orkar inte ha det på detta viset igen.
ge mig kärlek...
Spontanitet är extremt underskattat
Alltså jag fattar inte att det bara gått fyra månader av 2008. Det är helt sanslöst med tanke på hur mycket som har hänt redan. När man inte trodde det kunde hända mer så blir det just så. Alla turer fram och tillbaka i olika relationer, nya relationer som inleds, gamla som avslutas, triangeldraman...visst förväntade jag mig mycket av 2008 förra nyårsaftonen, men det här...
Tro nu inte att jag klagar, för det gör jag absolut inte, snarare tvärtom. Jag gillar det på något självdestruktivt sätt. Allt har inte varit positivt, men i slutändan känns det ändå främst som positiva saker.
Norrland då ja...jo tack, det var bra. Min oro över inspelningen visade sig vara rätt obefogad. De var nämligen otroligt roliga och tillmötesgående människor jag hade att göra med och inga problem alls.
Men vilket flängande det var! under tre dagar hann jag se Luleå, Piteå, Umeå och Stockholm.
Man har faktiskt aldrig roligare än man gör sig.
Om en alldeles liten stund bär det av igen. Denna gång till Gotland för att under nästa vecka spela in halva Ö-kampen. Det har varit några hetsiga dagars mellanlandning här i Kalmar med massa socialisering och folk.
Så vänner; ta hand om er och på återseende om inte förr, så nästa helg.
kärlek