madamebutterfly

Det är de små sakerna som gör det. Igår telefonsamtal med J och snacka skit hemma hos A och idag ringde K spontant.
Jag känner alltmer att läget inte känns så panikartat längre. Och det känns skönt.

Jag är fortfarande stressad över att inte veta vad jag ska göra och var jag ska bo. Men försöker intala mig själv att jag, som alla gånger innan, kommer lösa det.

Kameran kommer jag nog aldrig få se igen. Och det är inte kul. Men inget att göra åt.
Appropå inget att göra åt så försöker jag verkligen leva efter principen att "det jag inte kan påverka är det ingen idé att bli upprörd över" särskilt som det bara tär på mig själv.
Det är en god tanke, men ibland väldigt svår att leva efter. Men jag försöker.

Saker och ting går inte alltid som man vill och människor gör inte alltid som man vill. Men sånt är livet antar jag.