Hemma?
Cyklade längs Ängöleden idag. En sträcka som är väldigt vacker att cykla när vädret är fint och solen glittrar i vattnet som omger stan. Men en onsdag i januari är det konstant motvind och duggregn. Mindre roligt. Men när jag cyklade där insåg jag också att Kalmar kanske faktiskt blivit hemma.
Det insåg jag när jag cyklade längs samma cykelbana som vi gick en gång för snart tre år sedan, innan allt, när allt var annorlunda.
Jag insåg det också när jag såg bryggan där vi satt och det kändes som vi hade ett evighetslångt år framför oss, ett år som snart är slut.
När jag närmade mig Domkyrkan så kom ett annat minne; minnet av den första och enda promenad vi någonsin gick. Hade livet sett ut på ett annat sätt idag om promenaderna blivit fler?
Om definitionen på när en stad känns hemma är när det finns minnen förknippade med den så kan jag nog säga att Kalmar är hemma.
kärlek
hemma är där hjärtat är och ja idag är kramar temat... tyvärr får jag krama kudden
Skriv inte sånt Hanna. Du vet hur blödig jag är. Om tio veckor åker jag ifrån er. Hur jobbigt kommer inte det bli när det känns så här nu? Mitt morotshjärta kommer spricka lite.