madamebutterfly

Det är få tillfällen då journalistisk är så utpräglat manlig som när det handlar om brott. Det är som att testosteronet flödar på alla manliga individer och musklerna spänns. Brott, det är spännande, det är status. Det är något helt annat än lokala pensionärsföreningens veckomöte eller varför inte en skolavslutning.
Och högst av allt smäller förstås mord. Inget går upp mot ett spektakulärt mord. Särskilt inte mitt i sommaren.

Det märkte jag idag när det var dags att gå på häktningsförhandling. Jag kommer in på tingsrätten och där så står de alla; de unga killarna med sina kameror och de äldre "rutinerade" rävarna lite längre bak, ofta med en fotoväst/långt hår, avvaktande inställning.
Och det är nästan aldrig några kvinnor. Men idag var vi två. En reporter från TV 4 och jag. Man märker tydligt att det är skillnad på folk och folk. De gamla beblandar sig sällan med de lite yngre. De sitter lite för sig själva och muttrar något om " att det är så många nya ansikten såhär på sommaren".

Samtidigt håller alla (oavsett ålder) hårt i sina egna "unika" frågor och vinklar. Trots att alla vet att alla kommer höra vartenda ord i varje snarlik intervju med åklagaren och försvarsadvokaten.
Jag är fascinerad. Men satan vad svårt det är att ställa bra frågor till en åklagare.