På riktigt
Det är när man...
....redigerat sitt sista inslag
....hämtat ut sin färdigtryckta c-uppsats
....till slut klämt ur sig förslag på examenspresent till släkten
....råkat hitta enkelbiljetten man köpt för att åka hem
som man inser det. Att det är på riktigt. Att det inte längre är något diffust, avlägest, utan att det snart bara är fråga om dagar innan jag tar examen.
Jag ryser bara jag tänker på det. Har fortfarande inte fattat att det är slut. På riktigt. Att jag ska åka härifrån för att inte komma tillbaka.
Eller kommer tillbaka gör jag väl, men jag kommer nog aldrig mer bo här, äta i bistorn, hetsa i redigeringen, förbanna lärare, skratta med A och K åt Tomas, dansa på bordet på Sjösjukan, skratta så jag får kramp när jag sänder Kristyr, gå ner till havet för att bara andas, fika på Kullzenska, ha en hysterisk och oväntad utekväll med Karut och framför allt: aldrig mer vara journaliststudent, om en vecka kan jag officiellt titulera mig journalist.
Trots att jag många gånger har avskytt skolan och folk är det ändå med stor sorg och vemod jag lämnar allt bakom mig för att gå vidare.
Did you give the world some love today?
usch jag blir faktiskt lite ledsen när jag läser detta men tänl, tänk va skönt att vara klar! Tänk vilka underbara minnen och vänner du tar med dig.
kärlek
Åh Hanna! Jag känner som du. Men det är ju nu det roliga börjar! Det är nu du kommer att ha pengar för att göra alla vildsinta saker du vet att du vill. Det är nu du tar över SR Jönköping och bereder väg för Kristyr. Det är nu Utarna intar Norrland!