madamebutterfly

Herregud. Idag var jag tvungen att offra viktig sömn för att en människa som ansåg sig vara väldigt viktig bara kunde ställa upp på intervju klockan halv åtta på morgonen. Och naturligtvis på en plats långt bort åt helvete i stan.
Men lyckades jag ens komma hem med svar på den huvudfrågan jag hade tänkt mig? svar nej. Jag hatar hatar hatar när folk säger en (bra) sak på telefon och sedan när man väl ska spela in dem så är det lögn att få dem att säga samma sak! gaah! jag är Hannut liksom.

Som om inte det vore nog så lyckades jag naturligtvis köra fel på väg tillbaka till redaktionen. I det läget förbannade jag min ständiga optimism som går ut på att: det kan inte vara så svårt, jag hittar nog. När jag inte ens kör rätt i den minsta och simplaste håla jag varit i flera gånger? hallå?! (i det läget är jag inte en värdig UT)

Sen gick det i ett. Slet som en galning för att hinna få ihop en tajmad sändning halv två (som i att det måste vara exakt tre minuter eftersom det är tre minuter upphåll från P4 riks), klippa två inslag på mindre än två timmar samtidigt som jag försöker att inte få ett utbrott på min nyhetschefs förvirring. Härliga tider.
Tur att A var sändare och jag desk så vi iallafall hade varandra att hetsa hysterin med.

Det hela slutade iallafall med att jag dominerade hela sändningen halv fem (som är dagens paradsändning) med mina tre inslag. Det i kombination med att det var A som läste nyhterna gör att vi nu kan konstatera att vi uppnått fullständig infiltration på jobbet.