madamebutterfly

Jag blir ofta fascinerad av mig själv. Ibland tror jag på allvar att jag har två personligheter, en som gör och en som tittar på och funderar över vem som just sa/ gjorde den där störda saken.

Men det jag aldrig slutar förvånas över är min förmåga att förtränga mitt dåliga lokalsinne. I helgen tog jag det till en helt ny nivå när jag var på besök hos min bror i Göteborg.
Min bror har precis flyttat dit och bor i en lägenhet på första våningen. Det finns tre dörrar: en går till hissen, en till min brors lägenhet och en till grannens. Och det krävs ju ingen större slutledningsförmåga för att komma fram till vilken dörr jag försökte låsa upp. Och nej, det var inte den till hissen.

Kom hem, före resten av familjen, och lät mig inte nedslås av det faktum att nyckeln inte passade i dörren. Tänkte bara att det måste vara fel nyckel. När jag står och försöker leta fram en annan så hör jag hur någon försöker låsa upp dörren. Inifrån. Ett huvud sticks ut och ser väldigt frågande ut. Jag mumlar fram en ursäkt och rusar sedan ut för att vänta in familjen. Under resten av helgen smög jag längs med väggarna för att försöka undvika ett nytt sammaträffande med grannen. Det gick bra. Men det kommer ju fler gånger. Och min familj kommer inte låta mig glömma detta i första taget.

Tänkbara lärdomar att dra av denna upplevelse:
* Reflektera en extra gång innan jag låser upp en dörr till en lägenhet jag typ aldrig varit i innan.
* Faktiskt försöka få in i huvudet att jag inte hittar. Eller uppenbarligen inte ens kom ihåg vilken dörr jag kom ut ifrån.