Det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är
Jag är trött på folk, på min tillvaro och på det mesta. Folk stör mig. Det är inte många som kan göra rätt och leva i harmoni med mig. Kan bero på att jag är långt ifrån i haroni med mig själv. Och det beror på många saker.
En av dem är den ständiga ovissheten kring vad som ska hända sen. Vad jag ska göra vad jag vill göra osv...ju fler vänner jag besöker som har egna lägenheter desto mer inser jag hur mycket jag verkligen längtar efter en jag med. Längtan efter att ha en fast punkt och inte behöver dra runt på delar av mitt bohag till ett otal tillfälliga boenden.
Det är fruktansvärt tröttsamt och slitigt. Jag vill ha ett jobb till hösten. Och inte bara några månader här eller där utan ett längre vikariat på åtminstone ett halvår så att det är lite lönt att flytta någonstans och göra en ny stad till min.
Och nej, jag vill inte bo i Nässjö. Hur mycket trygghet och invandhet det än finns där och hur smidigt det än vore så vill jag inte. Staden ger mig inga utmaningar, ingen tillfredsställelse. Plus att det inte finns överdrivet mycket att välja på för folk med mitt yrke.
Sen är det ju som alltid relationer. Och kärleken. Ständigt denna kärleken. Saker som aldrig någonsin ger något. Saker som plötsligt kanske är eller inte är. Men hur ska vi kunna mötas igen om vi inte ens talar samma språk? Jag vet inte. Jag vet bara att kraften att orka, att försöka, att vara positiv rinner ur mig. Frasen: är det värt det? klingar allt oftare i mitt huvud.
Enda chansen till ett fast boende och sysselsättning verkar vara att börja plugga igen men en master känns inte så lockande. Du ska se att vi båda två lyckas få jobb till hösten, än är det förtidigt att ge upp! Sköt om dig! Kram
Hannut! Ryck upp dig nu för fan! Annars kanske folk tröttnar på dig.
Naevars, men saker fixar sig alltid. De gör faktiskt det. Bara man håller ut och försöker ha så roligt man kan under tiden. Jag tror att du får både jobb och lägenhet i höst. Du är ju Hannut för skråen!