madamebutterfly

Det gäller verkligen att uppskatta det man har. Särskilt när man behöver det som mest. Själv har jag svårt att uppskatta de människor som finns omkring mig och det stöd de faktiskt ger mig, oavsett om jag är glad, ledsen, förbannad eller olycklig så finns de där och lyssnar och är mer än lovligt förstående.

För alla människor har det inte så. Alla människor har inte föräldrar som förstår så mycket mer än man tror att de gör, som tar massa skit för de vet hur man mår och som alltid ställer upp och fixar. Alla har inte heller vänner som finns där jämt och blir entusiastiska över varje ny möjlighet som uppenbarar sig i mitt liv, trots att livet är väldigt splittrat och trassligt.

Om någon av er som läser det här känner sig träffad och antingen vet med er att ni är en av dem jag pratar om eller för den delen vet med er att ni också har svårt att se det ni har: jag hoppas vi alla en dag kan bortse från oviktiga saker och faktiskt fokusera på det och dem som faktiskt betyder något i våra liv.

Kärlek. Det enda som egentligen betyder något.