madamebutterfly

Det låter så bra i teorin, jag tänker: jag ska ha en lugn och obokad helg då jag bara ska vara hemma och ta det lugnt och inte umgås med massa folk för att ladda batterierna inför kommande helger. Det låter verkligen bra i teorin ja, och för många funkar det säkert bra i praktiken också. Men inte för mig. Jag kan inte slappna av och bara njuta. Måste planera, fixa, dona och ordna för att få tiden att gå och passa på att göra saker som jag vet att jag inte kommer orka med i veckan som kommer.

Det låter så bra i teorin, jag är nöjd med att inte bo i Nässjö, trivs i en större stad och med en sysselsättning jag är utbildad för. Men när jag väl sitter där med ett umgänge reducerat till nästan noll så känns det inte så. Då känns det mest ensamt och helgerna känns långa.

Det låter så bra i teorin, journalist med praktik på tv och jobb på radio. Jag är mer lyckligt lottad än många andra som valt samma bana men ändå. Är det meningen att man ska kastas mellan arbetsplatser och städer och ovisshet med täta mellanrum? Fast å andra sidan vet jag inte vad jag skulle göra annars. Frågan är bara hur länge jag orkar och om det verkligen är värt det.

Det låter så bra i teorin, examen, sysselsättning, erfarenheter, lägenhet, en plan.
Men varför känns det då som att något skaver?