madamebutterfly

Först nu har jag insett hur lyckligt lottad jag varit tidigare. Först nu när jag faktiskt upplever vad det innebär att ignoreras och på ett sätt faktiskt frysas ut.

Inte på någon av mina tidigare arbetsplatser (och de är många...) har det varit så svårt att komma in i en gemenskap. Jag har jobbat på både små och stora redaktioner och alltid hittat åtminstone någon som verkar vettig och som jag känner att jag kommer överens med.

Här är det som förgjort. Visst, en del av dem är trevliga, men jag kommer ändå inte riktigt intill. Vi bedriver helt skilda verksamheter, de är flera som gör samma sak och jag är ensam om att göra min. Inte konstigt att det blir just ensamt.

En kollega hälsar endast med största ovilja på mig och tilltalar mig ännu mer sällan. Sitter vi tre vid ett bord vänder hon sig direkt till den andra personen och ignorerar att jag sitter där. Ironiskt nog är det hon och en tjej till som är i samma ålder som mig som är avigast.

Just nu överskuggar det negativa (pendlingen, kollegorna och ensamheten) det faktum att jag har ett fast jobb. Jag borde vara glad över att äntligen ha nått dit. Istället saknar jag mina gamla kollegor och mitt förra jobb. Det må ha varit jävligt och frustrerande ibland, men där fanns iallafall en värme och äkthet som ännu lyser med sin frånvaro på min nya arbetsplats.