Borås Borås
Efter åtta månader på en arbetsplats som jag funderade på att lämna redan efter tre månader ska jag nu ta ett steg vidare. Från och med oktober är jag lokalredaktör i Borås istället. Jag tror det blir bra. Jag vill tro att det blir bra. Jag vill framför allt tro att det inte kan bli värre än vad det är nu.
Jag kan inte med ord förklara lättnaden i att lämna min nuvarande arbetsplats. När jag fortfarande, efter åtta månader, känner mig utanför, är det något som är fel. Jag ser fram emot att komma till en ny arbetsplats, ett ställe där allt inte sitter i väggarna och framför allt till en större stad. Det bästa av allt är dock att jag får en kollega som gör samma sak som mig. Det är en lyx man inte har vett att uppskatta förrän man saknar den.
Det har varit ett antal jobbiga veckor nu. Särskilt som jag mentalt bytte stad redan under semestern som var i juli. Då trodde jag inte att jag skulle bli kvar två månader efter sommaren.
Jag är helt slut. Att hela tiden vara den som (ensam) ska kläcka idéer, förverkliga dem och göra det tillräckligt bra och intressant suger energi ur mig. När jag inte heller får någon direkt motivation eller hjälp från chefen blir det lite för bra. Förra veckan sög. Då gick jag runt med gråten i halsen i princip varje dag.
Men. Nu ser jag framåt och hoppas på att Borås blir lite bättre, lite vänligare mot mig.
Jag kan inte med ord förklara lättnaden i att lämna min nuvarande arbetsplats. När jag fortfarande, efter åtta månader, känner mig utanför, är det något som är fel. Jag ser fram emot att komma till en ny arbetsplats, ett ställe där allt inte sitter i väggarna och framför allt till en större stad. Det bästa av allt är dock att jag får en kollega som gör samma sak som mig. Det är en lyx man inte har vett att uppskatta förrän man saknar den.
Det har varit ett antal jobbiga veckor nu. Särskilt som jag mentalt bytte stad redan under semestern som var i juli. Då trodde jag inte att jag skulle bli kvar två månader efter sommaren.
Jag är helt slut. Att hela tiden vara den som (ensam) ska kläcka idéer, förverkliga dem och göra det tillräckligt bra och intressant suger energi ur mig. När jag inte heller får någon direkt motivation eller hjälp från chefen blir det lite för bra. Förra veckan sög. Då gick jag runt med gråten i halsen i princip varje dag.
Men. Nu ser jag framåt och hoppas på att Borås blir lite bättre, lite vänligare mot mig.
Nej
Vad håller jag på med? Jag har en fast anställning efter nästan tre år av flyttar och harvande, men till vilket pris? Tydligen till priset av min hälsa. Jag sover kasst, har ont i nacke, axlar och rygg typ hela tiden och är mest av allt jävligt trött.
Visst, det är ett jobb med stort eget ansvar och stor frihet att utforma en hel tidning efter eget huvud.
Men. Det är också i princip konstant press och stress över att inte vara tillräckligt bra och över att inte komma på tillräckligt många och bra idéer. Det är pressen över att vara utlämnad till sig själv utan kollegor som man kan bolla med. Det är slitet med att pendla närmare tre timmar varje dag.
Är det värt det?
Nej.
Såhär har det sett ut i snart åtta månader.
Nu känner jag dock att jag börjar närma mig en gräns för hur länge jag kan hålla på. Hade sökt ett annat jobb som jag verkligen ville ha, men som jag inte fick. Det var hårt att inte få det och istället harva vidare på det nuvarande jobbet.
Folk är oroliga. Jag är själv orolig. Chefen som är för upptagen för att bry sig är orolig.
Varför gör ingen något?
Varför gör inte jag något?
Visst, det är ett jobb med stort eget ansvar och stor frihet att utforma en hel tidning efter eget huvud.
Men. Det är också i princip konstant press och stress över att inte vara tillräckligt bra och över att inte komma på tillräckligt många och bra idéer. Det är pressen över att vara utlämnad till sig själv utan kollegor som man kan bolla med. Det är slitet med att pendla närmare tre timmar varje dag.
Är det värt det?
Nej.
Såhär har det sett ut i snart åtta månader.
Nu känner jag dock att jag börjar närma mig en gräns för hur länge jag kan hålla på. Hade sökt ett annat jobb som jag verkligen ville ha, men som jag inte fick. Det var hårt att inte få det och istället harva vidare på det nuvarande jobbet.
Folk är oroliga. Jag är själv orolig. Chefen som är för upptagen för att bry sig är orolig.
Varför gör ingen något?
Varför gör inte jag något?
Att få mersmak
Augusti är snart slut. Vart tog sommaren vägen? vart tog alla dessa spontana grillkvällar och glasstunder vägen? Jag hann inte med.
Däremot har jag hunnit ha fyra veckors semester för första gången i mitt liv. Vilken känsla det var. Men mycket vill ha mer och jag hade gärna kunnat ha två till.
Men vilken semester det blev! här följer ett urval av vad jag har gjort:
* haft en synnerligen lyckad födelsedagsfest
* druckit öl i Köpenhamn
* bott i stooort hotellrum i Malmö
* spontanbadat i Blekinge
* ingått pakt i Kalmar
* träffat strutsar på Öland
* blottat mig på badplats
* kört bil, lååååångt
* dricka rosé vid havet
* äta bröd som kommer från papperspåse
* gå på lägenhetsvisning
* uppleva Pride för första gången
* reunion
Tiden går fort när man har roligt och som en eftersläpad effekt av allt detta har jag nu, efter att ha jobbat en vecka, åkt på en förkylning som tycks däcka mig en hel vecka. Men men...förutom att jag har tråkigt så kunde det varit värre.
Nästa vecka väntar spännande intervju som kan ändra förutsättningarna och om några veckor blir det Borås istället för Gislaved.
Däremot har jag hunnit ha fyra veckors semester för första gången i mitt liv. Vilken känsla det var. Men mycket vill ha mer och jag hade gärna kunnat ha två till.
Men vilken semester det blev! här följer ett urval av vad jag har gjort:
* haft en synnerligen lyckad födelsedagsfest
* druckit öl i Köpenhamn
* bott i stooort hotellrum i Malmö
* spontanbadat i Blekinge
* ingått pakt i Kalmar
* träffat strutsar på Öland
* blottat mig på badplats
* kört bil, lååååångt
* dricka rosé vid havet
* äta bröd som kommer från papperspåse
* gå på lägenhetsvisning
* uppleva Pride för första gången
* reunion
Tiden går fort när man har roligt och som en eftersläpad effekt av allt detta har jag nu, efter att ha jobbat en vecka, åkt på en förkylning som tycks däcka mig en hel vecka. Men men...förutom att jag har tråkigt så kunde det varit värre.
Nästa vecka väntar spännande intervju som kan ändra förutsättningarna och om några veckor blir det Borås istället för Gislaved.
Det här med normer...
Den senaste tiden har jag försökt bli hårdare och rakare. Jag försöker att inte hela tiden falla in i det invanda mönstret där jag är den som planerar, fixar och styr upp allt. För det håller inte. Att hålla koll och styra upp har tagit hårt på mig. Men det är inte heller helt enkelt att bara släppa allt och sluta, att bryta mot det andra förväntar sig av en. För att göra det skapar både irritation och frustration hos andra har jag märkt.
Men jag måste. Jag måste lära mig att släppa på kontrollen, lita på att andra ibland fixar och styr upp och att jag bara kan glida med. För annars kommer jag gå under. Redan idag har jag mer problem än vad jag borde ha med stress, avslappningsproblem och värk med tanke på min ålder.
Egentligen är det här mitt eget fel. Det är ju jag som har tillåtit människor att fortsätta ha den här typen förväntingar på mig. Alltså är det också mitt eget ansvar att bryta det.
Men jag måste. Jag måste lära mig att släppa på kontrollen, lita på att andra ibland fixar och styr upp och att jag bara kan glida med. För annars kommer jag gå under. Redan idag har jag mer problem än vad jag borde ha med stress, avslappningsproblem och värk med tanke på min ålder.
Egentligen är det här mitt eget fel. Det är ju jag som har tillåtit människor att fortsätta ha den här typen förväntingar på mig. Alltså är det också mitt eget ansvar att bryta det.
Härdsmälta eller bara vanlig upptining?
Det har blivit bättre. Jag är helt chockad över att folk numera pratar frivilligt och helt appropå med mig på jobbet. Det säger väl en hel del om hur det var innan om man är tacksam för en sån grundläggande sak.
Jag hade ångest, jag tog mig samman och jag följde med till Island. Och det var...intressant...en annan gång ska jag berätta allt, kanske. Men ironiskt nog så var miljöombyte, alkohol och intensivt umgänge i fyra dagar det som krävdes för att bli accepterad. Värt det? ja, faktiskt.
Så. Nu är den sociala miljön på jobbet alltså betydligt bättre. Tyvärr gäller inte samma sak för min mentala hälsa. Jag är trött på gränsen till bristningsgränsen, ett resultat av dålig sömn som i sin tur med största sannolikhet har sin grund i stress och oförmåga att slappna av och släppa jobbet på fritiden. Det är inte bra, det är inte hållbart. Vad göra?
Jag hade ångest, jag tog mig samman och jag följde med till Island. Och det var...intressant...en annan gång ska jag berätta allt, kanske. Men ironiskt nog så var miljöombyte, alkohol och intensivt umgänge i fyra dagar det som krävdes för att bli accepterad. Värt det? ja, faktiskt.
Så. Nu är den sociala miljön på jobbet alltså betydligt bättre. Tyvärr gäller inte samma sak för min mentala hälsa. Jag är trött på gränsen till bristningsgränsen, ett resultat av dålig sömn som i sin tur med största sannolikhet har sin grund i stress och oförmåga att slappna av och släppa jobbet på fritiden. Det är inte bra, det är inte hållbart. Vad göra?
Vad vill du säga när allting är sagt
Först nu har jag insett hur lyckligt lottad jag varit tidigare. Först nu när jag faktiskt upplever vad det innebär att ignoreras och på ett sätt faktiskt frysas ut.
Inte på någon av mina tidigare arbetsplatser (och de är många...) har det varit så svårt att komma in i en gemenskap. Jag har jobbat på både små och stora redaktioner och alltid hittat åtminstone någon som verkar vettig och som jag känner att jag kommer överens med.
Här är det som förgjort. Visst, en del av dem är trevliga, men jag kommer ändå inte riktigt intill. Vi bedriver helt skilda verksamheter, de är flera som gör samma sak och jag är ensam om att göra min. Inte konstigt att det blir just ensamt.
En kollega hälsar endast med största ovilja på mig och tilltalar mig ännu mer sällan. Sitter vi tre vid ett bord vänder hon sig direkt till den andra personen och ignorerar att jag sitter där. Ironiskt nog är det hon och en tjej till som är i samma ålder som mig som är avigast.
Just nu överskuggar det negativa (pendlingen, kollegorna och ensamheten) det faktum att jag har ett fast jobb. Jag borde vara glad över att äntligen ha nått dit. Istället saknar jag mina gamla kollegor och mitt förra jobb. Det må ha varit jävligt och frustrerande ibland, men där fanns iallafall en värme och äkthet som ännu lyser med sin frånvaro på min nya arbetsplats.
Inte på någon av mina tidigare arbetsplatser (och de är många...) har det varit så svårt att komma in i en gemenskap. Jag har jobbat på både små och stora redaktioner och alltid hittat åtminstone någon som verkar vettig och som jag känner att jag kommer överens med.
Här är det som förgjort. Visst, en del av dem är trevliga, men jag kommer ändå inte riktigt intill. Vi bedriver helt skilda verksamheter, de är flera som gör samma sak och jag är ensam om att göra min. Inte konstigt att det blir just ensamt.
En kollega hälsar endast med största ovilja på mig och tilltalar mig ännu mer sällan. Sitter vi tre vid ett bord vänder hon sig direkt till den andra personen och ignorerar att jag sitter där. Ironiskt nog är det hon och en tjej till som är i samma ålder som mig som är avigast.
Just nu överskuggar det negativa (pendlingen, kollegorna och ensamheten) det faktum att jag har ett fast jobb. Jag borde vara glad över att äntligen ha nått dit. Istället saknar jag mina gamla kollegor och mitt förra jobb. Det må ha varit jävligt och frustrerande ibland, men där fanns iallafall en värme och äkthet som ännu lyser med sin frånvaro på min nya arbetsplats.
Att hitta guldkorn där man minst väntar sig
Året som snart har gått är ett bra exempel på att man inte ska döma ut något eller någon i förväg.
Det blev drygt fyra månader i Smålands tv-metropol. Jag jobbade hårt, lärde mig mycket och trivdes sådär. Förändringen kom när jag fick tillbringa två veckor på en av de mindre redaktionerna. Som jag trivdes! Jag var fortfarande skeptisk till jobbet, men det fanns iallafall sympatiska människor där.
Sommaren kom och det blev radio igen. En fantastisk radiosommar, den bästa hittills. När sommaren gick över till tidig höst var det med stor sorg i hjärtat som jag tvingades ta farväl av kollegor och jobbet som nyhetspresentatör.
Jag visste att jag hade jobb under större delen av hösten, men det var en klen tröst när det inte var radio. Men i den här branschen tar man det som bjuds, så jag traskade drygt 20 meter över gården och fortsatte min karriär som tv-journalist. I början saknade jag radion och hade svårt att finna mig till rätta med drömmen bara tjugo meter bort.
Tiden (och hösten) gick och plötsligt upptäckte jag att jag trivdes, och att jag trivdes väldigt bra dessutom. Jag insåg att jag kanske dög något till och att de andra faktiskt gillade mig (även de jag varit skeptiska till från början).
Nu när jag står i begrepp att lasas ut från ännu ett företag inser jag att jag troligtvis har haft världens bästa kollegor.
Det är inte många som verkligen skulle ta strid för att få företaget att rucka på sin policy att lasa in folk, men de här människorna har gjort det. De har tjatat, bönat och argumenterat för att jag ska få stanna. Men icke. Det spelar ingen roll att alla gillar mig, att jag känner kollegorna, att jag funkar bra i gruppen...inget av det spelar någon roll när jag har jobbat för länge på samma ställe och kan för mycket. Mot en sådan logik kan man inte vinna. Man kan bara förlora.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit det på ett bra sätt. Det har varit tårar, ilska och frustration länge nu.
Men längst in i hjärtat finns ändå en värme. En värme som mina kollegor skapat genom att vara dem de är och tro på mig.
Jag trodde aldrig det skulle bli såhär, men när jag slutar om tre veckor kommer det vara jobbigt, väldigt jobbigt.
Samtidigt lämnar jag jobbet med glädje och en stor tacksamhet över att ni tog mig till er och hjälpte mig att gå hela vägen från skapligt oerfaren tv-reporter till en betydligt säkrare videojournalist.
Till Anna-Karin, Lennart, Ulrica, Eva, Johannes, Kristin, Peder och Fredrik - jag hoppas vi ses igen.
Det blev drygt fyra månader i Smålands tv-metropol. Jag jobbade hårt, lärde mig mycket och trivdes sådär. Förändringen kom när jag fick tillbringa två veckor på en av de mindre redaktionerna. Som jag trivdes! Jag var fortfarande skeptisk till jobbet, men det fanns iallafall sympatiska människor där.
Sommaren kom och det blev radio igen. En fantastisk radiosommar, den bästa hittills. När sommaren gick över till tidig höst var det med stor sorg i hjärtat som jag tvingades ta farväl av kollegor och jobbet som nyhetspresentatör.
Jag visste att jag hade jobb under större delen av hösten, men det var en klen tröst när det inte var radio. Men i den här branschen tar man det som bjuds, så jag traskade drygt 20 meter över gården och fortsatte min karriär som tv-journalist. I början saknade jag radion och hade svårt att finna mig till rätta med drömmen bara tjugo meter bort.
Tiden (och hösten) gick och plötsligt upptäckte jag att jag trivdes, och att jag trivdes väldigt bra dessutom. Jag insåg att jag kanske dög något till och att de andra faktiskt gillade mig (även de jag varit skeptiska till från början).
Nu när jag står i begrepp att lasas ut från ännu ett företag inser jag att jag troligtvis har haft världens bästa kollegor.
Det är inte många som verkligen skulle ta strid för att få företaget att rucka på sin policy att lasa in folk, men de här människorna har gjort det. De har tjatat, bönat och argumenterat för att jag ska få stanna. Men icke. Det spelar ingen roll att alla gillar mig, att jag känner kollegorna, att jag funkar bra i gruppen...inget av det spelar någon roll när jag har jobbat för länge på samma ställe och kan för mycket. Mot en sådan logik kan man inte vinna. Man kan bara förlora.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit det på ett bra sätt. Det har varit tårar, ilska och frustration länge nu.
Men längst in i hjärtat finns ändå en värme. En värme som mina kollegor skapat genom att vara dem de är och tro på mig.
Jag trodde aldrig det skulle bli såhär, men när jag slutar om tre veckor kommer det vara jobbigt, väldigt jobbigt.
Samtidigt lämnar jag jobbet med glädje och en stor tacksamhet över att ni tog mig till er och hjälpte mig att gå hela vägen från skapligt oerfaren tv-reporter till en betydligt säkrare videojournalist.
Till Anna-Karin, Lennart, Ulrica, Eva, Johannes, Kristin, Peder och Fredrik - jag hoppas vi ses igen.
Det går bra nu - eller?
Man kan tycka att jag borde vara glad, harmonisk och skapligt tillfreds med livet just nu.
Många saker som länge hängt löst börjar ordna upp sig: jag får bo kvar i lägenheten fram till sommaren och slipper en flytt, jag har med största säkerhet jobb även nästa år, kanske till och med fast. Jag har till slut tagit ett steg jag inte vågat göra tidigare.
Varför känns det då som att något skaver? Som att något lik förbaskat inte är bra?
Har jag varit missnöjd och kämpat så länge att jag börjat tro att det är så det ska kännas och så det ska vara?
Har det gått så långt att jag inte känner igen lyckan ens när den hoppas och viftar med armarna framför ögonen på mig?
Många saker som länge hängt löst börjar ordna upp sig: jag får bo kvar i lägenheten fram till sommaren och slipper en flytt, jag har med största säkerhet jobb även nästa år, kanske till och med fast. Jag har till slut tagit ett steg jag inte vågat göra tidigare.
Varför känns det då som att något skaver? Som att något lik förbaskat inte är bra?
Har jag varit missnöjd och kämpat så länge att jag börjat tro att det är så det ska kännas och så det ska vara?
Har det gått så långt att jag inte känner igen lyckan ens när den hoppas och viftar med armarna framför ögonen på mig?
Att försöka skydda någon utan att lyckas
Han är bara 13 år.
När han kom hem från semestern förra sommaren var en av bästa kompisarna borta. Utvisad tillsammans med familjen till hemlandet Irak.
Det har gått ett år utan kontakt, utan att han sett sin vän eller ens pratat med honom.
Det är alltså inte så konstigt att allt brister när vi visar honom ett inslag som skildrar vännens vardag i Irak. Jag känner mig som en hemsk människa när jag filmar någon som gråter. Vi avbryter och enas direkt om att skona honom från att bryta ihop i tv. Både vi och några av kollegorna i Stockholm är överens om att man inte kan hänga ut en 13-åring på det sättet. Allt väl så långt.
Senare samma kväll sänder den stora draken inslaget. Fast med biten där han bryter ihop.
Han är bara 13 år och uthängd när han är som svagast i landets största nyhetsprogram.
Han är bara 13 år, jag känner mig som en hemsk människa och skadan är redan skedd.
När han kom hem från semestern förra sommaren var en av bästa kompisarna borta. Utvisad tillsammans med familjen till hemlandet Irak.
Det har gått ett år utan kontakt, utan att han sett sin vän eller ens pratat med honom.
Det är alltså inte så konstigt att allt brister när vi visar honom ett inslag som skildrar vännens vardag i Irak. Jag känner mig som en hemsk människa när jag filmar någon som gråter. Vi avbryter och enas direkt om att skona honom från att bryta ihop i tv. Både vi och några av kollegorna i Stockholm är överens om att man inte kan hänga ut en 13-åring på det sättet. Allt väl så långt.
Senare samma kväll sänder den stora draken inslaget. Fast med biten där han bryter ihop.
Han är bara 13 år och uthängd när han är som svagast i landets största nyhetsprogram.
Han är bara 13 år, jag känner mig som en hemsk människa och skadan är redan skedd.
Vägskäl
Nu har det snart gått tre år sedan jag tog examen och kände att världen låg för mina fötter med sommarjobb på SR och sen...ja, sen skulle det liksom bara lösa sig. Visst har det löst sig merparten av tiden, men nu börjar jag blir väldigt trött på ovisshet, korta inhopp och allmän otacksamhet.
Nu har den världen som då låg för mina fötter raserats. Nu ser jag inte längre journalistiken som ett framtidsyrke, som en hållbar möjlighet till försörjning. För vem skulle se det som en långsiktig möjlighet till sysselsättning och försörjning när man efter elva månader blir UTlasad och inte INlasad, när de fasta jobben är lika ovanliga som sol på midsommar och när allt fler tidningar drar ner på sin bemanning?'
Det finns fortfarande stunder då jag tycker att jag har världens bästa jobb. Men de stunderna blir allt färre. Däremot blir stunderna av frustration, irritation och menlöshet allt fler. Varför anstränga sig när jag inte ens vet om jag har något jobb att gå till i januari?!
Visst är det bra att lära sig nya saker, men hur bra behöver man egentligen bli när man kanske ändå måste ägna sig åt något annat om två månader?
Ovisshet gör ju under för arbetsmoralen. Inte.
Visst finns det andra tankar på saker att göra. Men frågan är om jag pallar. Om det är värt minst tre år till i skolbänken för att skaffa sig en ny karriär?!
Nu har den världen som då låg för mina fötter raserats. Nu ser jag inte längre journalistiken som ett framtidsyrke, som en hållbar möjlighet till försörjning. För vem skulle se det som en långsiktig möjlighet till sysselsättning och försörjning när man efter elva månader blir UTlasad och inte INlasad, när de fasta jobben är lika ovanliga som sol på midsommar och när allt fler tidningar drar ner på sin bemanning?'
Det finns fortfarande stunder då jag tycker att jag har världens bästa jobb. Men de stunderna blir allt färre. Däremot blir stunderna av frustration, irritation och menlöshet allt fler. Varför anstränga sig när jag inte ens vet om jag har något jobb att gå till i januari?!
Visst är det bra att lära sig nya saker, men hur bra behöver man egentligen bli när man kanske ändå måste ägna sig åt något annat om två månader?
Ovisshet gör ju under för arbetsmoralen. Inte.
Visst finns det andra tankar på saker att göra. Men frågan är om jag pallar. Om det är värt minst tre år till i skolbänken för att skaffa sig en ny karriär?!
Inte en av alla dom
När jag kommer ut i bilen vill jag bara skrika och slå. Jag är så frustrerad, förtvivlad och trött. Trött på att vara den ständige vikarien, trött på att ständigt sätta resten av livet på paus för att kunna följa mediebranschens oförutsägbara nycker.
En halvtimme tidigare har följande scen utspelat sig under morgonmötet: chefen tycker att min kollega kan göra ett enmansjobb eftersom vi bara är tre på redaktionen idag. Hon kontrar med att jag kan göra det. Och jag kan ju inte gärna säga nej. Jag är ju vikarie. Jag ska ju visa mig glad, positiv och arbetsvillig oavsett vad. Jag ska vara tacksam.
Det hela slutade med att chefen skickar en fotograf från Växjö för att möta mig ute i obygden, vi gjorde intervju, han tog bilder, jag redigerade inslaget. Det gick bra. Det blev bra. Men ändå.
Bara att bita ihop och jobba på. I november ska jag ju faktiskt vara ledig. Hela två veckor. Märkligt att vara ledig. Jag är ju trots allt bara vikarie.
En halvtimme tidigare har följande scen utspelat sig under morgonmötet: chefen tycker att min kollega kan göra ett enmansjobb eftersom vi bara är tre på redaktionen idag. Hon kontrar med att jag kan göra det. Och jag kan ju inte gärna säga nej. Jag är ju vikarie. Jag ska ju visa mig glad, positiv och arbetsvillig oavsett vad. Jag ska vara tacksam.
Det hela slutade med att chefen skickar en fotograf från Växjö för att möta mig ute i obygden, vi gjorde intervju, han tog bilder, jag redigerade inslaget. Det gick bra. Det blev bra. Men ändå.
Bara att bita ihop och jobba på. I november ska jag ju faktiskt vara ledig. Hela två veckor. Märkligt att vara ledig. Jag är ju trots allt bara vikarie.
Du säger väl till om jag ska gå?
Jag är helt slut. Varje morgon vaknar jag och känner: jag vill inte, jag orkar inte. Ikväll var veckans andra kväll med övertid. Det känns som att jag aldrig får tid för återhämtning. Jag har dragit ner på tempot under helgerna, men tyvärr så räcker det inte med två dagars vila för att komma tillbaka på måndag morgon och var fylld av energi.
Istället kommer jag tillbaka på måndag morgon och känner prestationsångest inför kommande vecka. Pressen över att prestera, leverera, vara på topp, vara trevlig och social.
En del av problemet är att det känns så otacksamt: jag jobbar hårt, jag utvecklas vidare och tar utmaningar...men jag tillfrågas inte om att vara med på utvärderingar eller konferenser och jag får framför allt inte någon längre anställningstrygghet för det.
När jag gått in i en sån här svacka yrkesmässigt så är det väldigt skönt att göra en sån enkel sak som att gå en promenad med någon som är i samma situation. Det är en fullständigt absurd bransch vi är i, och det är absolut inte okej att många av oss lever under konstant stress och press. Men när det inte finns så mycket att göra åt det så är det guld värt att kunna ventilera.
Istället kommer jag tillbaka på måndag morgon och känner prestationsångest inför kommande vecka. Pressen över att prestera, leverera, vara på topp, vara trevlig och social.
En del av problemet är att det känns så otacksamt: jag jobbar hårt, jag utvecklas vidare och tar utmaningar...men jag tillfrågas inte om att vara med på utvärderingar eller konferenser och jag får framför allt inte någon längre anställningstrygghet för det.
När jag gått in i en sån här svacka yrkesmässigt så är det väldigt skönt att göra en sån enkel sak som att gå en promenad med någon som är i samma situation. Det är en fullständigt absurd bransch vi är i, och det är absolut inte okej att många av oss lever under konstant stress och press. Men när det inte finns så mycket att göra åt det så är det guld värt att kunna ventilera.
Hjärnsläpp
Tre veckor senare är jag inne i ekorrhjulet igen med långa och stundtals krävande dagar.
Vissa dagar är bra, andra suger. Vissa dagar får jag beröm, andra undrar jag om någon ens ser det jag gör. Ibland jobbar jag med en kollega jag kommer bra överens med, andra dagar biter jag mig så hårt att det börjar blöda i tungan för att inte skrika åt en annan kollega.
Fram till årsskiftet är planen just nu...och då är tanken att jag ska vara en skapligt fullfjädrad videojournalist, alltså kunna fota, intervjua och redigera ett inslag själv. Skrämmande som fan om du frågar mig.
Sen blir det kanske mer, men troligtvis inte längre än till nästa sommar, för sen kommer det ondsinta lastrollet och brottar ner mig igen.
Vad vill jag? vill jag ens stanna? pallar jag att jobba närmare 1,5 år utan någon egentlig semester? orkar jag fortsätta leva mitt liv med några månaders framförhållning?
är det värt det?
Vissa dagar är bra, andra suger. Vissa dagar får jag beröm, andra undrar jag om någon ens ser det jag gör. Ibland jobbar jag med en kollega jag kommer bra överens med, andra dagar biter jag mig så hårt att det börjar blöda i tungan för att inte skrika åt en annan kollega.
Fram till årsskiftet är planen just nu...och då är tanken att jag ska vara en skapligt fullfjädrad videojournalist, alltså kunna fota, intervjua och redigera ett inslag själv. Skrämmande som fan om du frågar mig.
Sen blir det kanske mer, men troligtvis inte längre än till nästa sommar, för sen kommer det ondsinta lastrollet och brottar ner mig igen.
Vad vill jag? vill jag ens stanna? pallar jag att jobba närmare 1,5 år utan någon egentlig semester? orkar jag fortsätta leva mitt liv med några månaders framförhållning?
är det värt det?
TV and Me
Nu är det slut på långa slöa dagar (eller snarare på tio intensiva och händelserika dagar) som utgjort årets sista semester.
Imorgon är jag tillbaka på tv igen. Denna gång i Jönköping. Smidigt som tusan att kunna bo i samma lägenhet i sju månader och dessutom ha sånt flyt att det löste sig med jobb i samma stad under samma tidsperiod.
Så imorgon är det snygg (eller presentabel) som gäller varje dag, långa dagar men i gengäld fyra dagars arbetsvecka och långa bilresor.
Även om jag inte ska jobba direkt med valet ska det faktiskt bli kul att vara på en redaktion under tiden före och under valet.
Vänner, ni vet vart ni vänder er med alla scoop ;)
Imorgon är jag tillbaka på tv igen. Denna gång i Jönköping. Smidigt som tusan att kunna bo i samma lägenhet i sju månader och dessutom ha sånt flyt att det löste sig med jobb i samma stad under samma tidsperiod.
Så imorgon är det snygg (eller presentabel) som gäller varje dag, långa dagar men i gengäld fyra dagars arbetsvecka och långa bilresor.
Även om jag inte ska jobba direkt med valet ska det faktiskt bli kul att vara på en redaktion under tiden före och under valet.
Vänner, ni vet vart ni vänder er med alla scoop ;)
Från kylan in i värmen
Jag vill inte. Jag vill inte.
Jag vill leva kvar i den här sommaren med radio, trevliga kollegor och läsa massa nyheter.
Just nu känns lite ledighet och tv inte lockande. Men jag vet att jag kommer anpassa mig även till det och jag vet framför allt att jag är glad att ha jobb större delen av hösten.
Men ändå. Den här radiosommaren har verkligen gått extremt snabbt. Jag har lärt mig att uttrycket: tiden går fort när man har roligt stämmer. Det här är första sommaren då jag gillat och kommit överens med alla kollegor och vikarier. Jag kommer sakna det. Som fan.
Trots allt finns det ju saker att se fram emot. Nu närmast konsert x2, after work, bio, roadtrip, Medeltidsvecka, Kalmar...
Ja. Jag är lyckligt lottad. Det gäller bara att kasta sig in i det och intala mig att jag kan mer än jag tror och lita till att jag fixar det.
För snart kommer det ju inte mitt namn bara stå som reporter, snart är jag ju även fotograf, må vara på en regional station, men fortfarande på det stora mäktiga företaget. Läskigt som fan. Men också häftigt och otroligt lärorikt.
Jag vill leva kvar i den här sommaren med radio, trevliga kollegor och läsa massa nyheter.
Just nu känns lite ledighet och tv inte lockande. Men jag vet att jag kommer anpassa mig även till det och jag vet framför allt att jag är glad att ha jobb större delen av hösten.
Men ändå. Den här radiosommaren har verkligen gått extremt snabbt. Jag har lärt mig att uttrycket: tiden går fort när man har roligt stämmer. Det här är första sommaren då jag gillat och kommit överens med alla kollegor och vikarier. Jag kommer sakna det. Som fan.
Trots allt finns det ju saker att se fram emot. Nu närmast konsert x2, after work, bio, roadtrip, Medeltidsvecka, Kalmar...
Ja. Jag är lyckligt lottad. Det gäller bara att kasta sig in i det och intala mig att jag kan mer än jag tror och lita till att jag fixar det.
För snart kommer det ju inte mitt namn bara stå som reporter, snart är jag ju även fotograf, må vara på en regional station, men fortfarande på det stora mäktiga företaget. Läskigt som fan. Men också häftigt och otroligt lärorikt.
